Har ni hört! Familjen i det skruttiga huset, det slitna grå, de har inga pengar kvar. Pappan är tydligen inte hennes pappa, hon den stackarn som får slita och släpa. Han var gift med hennes mamma som dog. Det är så tragiskt, och arvet, den unga flickans, slösade han bort. En sådan lurig, kolerisk gubbe! Elak är han och uppblåst, och nu måste han få tag på nya slantar till sitt utsvävande leverne.. och döttrarna, Tisbe och Clorinda, är inte ett uns bättre. Det sägs att de är ett par lea töser som kör med henne, den arma, som får göra allt där hemma. Men Angelina är snäll, hon är generös med det lilla hon har. Tänk om bara någon kunde se vem hon är under all den där smutsen, se hennes goda själ. Då kanske kunde det vända.

Gioacchino Rossini var en italiensk tonsättare, som liksom sin efterträdare Giuseppe Verdi huvudsakligen är känd för sina operor. Rossini skrev mellan åren 1810 och 1829 hela 39 operor, varefter han pensionerade sig. Den då 37-årige Rossini hade nästan 40 år kvar att leva, men han förmådde leva gott på sina rikedomar, och skrev bara ett fåtal ytterligare verk. Rossinis mest kända verk är Barberaren i Sevilla (1816), som bör ses som en av tidernas mest berömda operor. Cavatinan med den ofta imiterade frasen “Figaro, Figaro, Fiiigaroo!!” är från just denna opera, och inte från Mozarts Figaros bröllop (1786), som många tror. Det är emellertid samma Figaro det gäller, eftersom Barberaren i Sevilla är en prequel till Figaros bröllop. Rossini uppgav också själv Mozart som sin viktigaste influens. Jacopo Ferrettis libretto byggde dels på Charles Perraults saga om Askungen, dels på två äldre libretton: Cendrillon skriven av Charles-Guillaume Etienne och tonsatt av Nicolas Isouard för Paris 1810, samt Agatina, ovvero La virtù premiata skriven av Francesco Fiorini och tonsatt av Stefano Pavesi för La Scala i Milano 1814. Operan skulle öppna karnevalssäsongen 1816/1817 och Rossini undertecknade kontraktet den 29 februari 1816, kort tid efter premiären på Barberaren i Sevilla. Därefter lämnade han Rom och återvände inte förrän i mitten av december för att påbörja arbetet. Ursprungligen skulle texten bygga på material från Francesca di Foix med titeln Ninetta alla corte men den påvliga censuren hade invändningar mot ”den franska teaterns omoraliska komedier”. Ferretti kom med minst 30 nya förslag på handlingar men alla avslogs på grund av att de antingen var för allvarliga, för kostsamma att sätta upp eller opassande för sångarna att sjunga. Ferretti skrev senare i sina memoarer: Jag var helt slut av att komma med förslag och mumlade mellan gäspningarna ”Askungen”. Rossini, som låg till sängs påklädd för att tänka bättre, satte sig upp och frågade ”Har ni modet att skriva Askungen till mig?”. Jag för min del frågade honom ”Har ni modet att komponera den?”. Han undrade när han kunde få se ett textförslag och jag svarade att om jag inte gick till sängs kunde han få ett i morgon. Rossini sa god natt och vände sig om för att sova. /…/ Nästa tag sände jag honom min text. Han var helt tillfreds med den. Ferretti skrev klart librettot på 22 dagar och Rossini tonsatte texten på 24 dagar.[1] Verket hade premiär på Teatro Valle i Rom den 25 januari 1817 med Rossini själv som dirigent. Operan fick dålig kritik, men Rossini sade ändå: Innan säsongen är slut kommer alla att ha förälskat sig i min ’Askungen’, innan ett år har gått kommer hon att sjungas över hela Italien, och inom två år har hon besegrat både Frankrike och England. Impressarier och primadonnor kommer att slåss om henne! Under resten av 1800-talet var Askungen lika omtyckt som Barberaren i Sevilla men gled sedan i bakgrunden delvis därför att titelpartiet var skrivet för en koloraturmezzo, en rösttyp som kom på modet igen först med sångerskor som Giulietta Simionato och Teresa Berganza, och senare Agnes Baltsa och Cecilia Bartoli.

Handling Akt 1 Don Magnifico har två döttrar, Clorinda och Tisbe, samt en styvdotter, Angelina, som kallas La Cenerentola (Askungen), eftersom hon hålls som piga och tvingas göra huset rent. Don Magnifico har slösat bort alla pengar och är nu utfattig och drömmer om en rik friare till någon av sina döttrar. Prins Ramiro har av sin far kungen pressats att skaffa sig en hustru och prinsen skickar ut sin gamle lärare Alidoro för att ta reda på hur flickorna i huset verkligen är. Den till tiggare utklädde Alidoro prövar godheten hos Magnificos döttrar, men endast Askungen visar sig vara barmhärtig. En inbjudan till en bal hos prinsen väcker förhoppningar hos Clorinda och Tisbe. Magnifico gläds eftersom hans dröm om rikedom äntligen verkar kunna bli verklighet. På Alidoros inrådan förklär sig Prins Ramiro till tjänare och besöker Magnificos hus, där han förälskar sig i Askungen och får sin kärlek besvarad. Kammartjänaren Dandini, som har klätt ut sig till prinsen, uppvaktas däremot av de båda styvsystrarna. Alla beger sig till slottet utom Askungen, som inte får följa med eftersom hon saknar fina kläder. Alidoro skänker den kvarlämnade flickan ett underbart klädesplagg, så att även hon kan följa med de andra. Under balen njuter kammartjänaren Dandini av att spela rollen som prinsen och utnämner Magnifico till överstekällarmästare. När Askungen dyker upp undrar alla om den vackra främmande flickan är Askungen eller inte?

Akt 2 Don Magnifico och hans döttrar gläds över att ha lyckats erövra prinsens känslor, omedvetna om att de bara har uppvaktat den förklädde kammartjänaren. Under tiden förklarar prins Ramiro Askungen sin kärlek. Hon skänker honom ett armband. Om han verkligen älskar henne skall han söka dess maka. Sedan försvinner hon. Dandini upplyser Magnifico och döttrarna om sanningen. Förtörnade och förargade återvänder de till huset. Även Ramiro besöker huset, men nu som prins. Här finner han makan till sitt armband och tar Askungen till hustru. De besvikna systrarna och fadern spottar gift och galla. Prinsen vill straffa dem, men Askungen ber honom visa nåd och förlåter dem.